Ja det läskigaste med att bo ensam är nog när man mår dåligt. Ingen kan hjälpa en bara instruera en på telefonen. Idag när jag stod och laga mat så skar jag mig på matkniven när jag skar ost. Om ni inte visste det så är jag väldigt känslig för små blodiga sår på mig själv. Jag har mamma i telefonen och springer iväg till badrummet där jag ramlar på golvet och får tillslut upp mig själv för att få på plåster på såret. Ligger kvar en stund på golvet och tar mig sedan tillbaka till köket. Jag hinner precis stänga av plattorna sen blev det svart. Helt plötsligt vaknar jag på golvet och hör mamma skrika i telefonen. Allt blinkar och tjuter och jag mår ruskigt illa. Jag hade alltså svimmat. Som tur var så hade jag inte slagit i något när jag svimmade utan landat på mattan. Men fy mådde inte bra efter detta. Mamma sa åt mig att käka godis och socker så jag skulle få tillbaka blodsockernivån. Tog ett bra tag och många halvsvimningar innan jag tillslut vaknade till tillräckligt att jag kunde fixa maten och få i mig den. Nu vågar jag inte ta av plåstret för att kika om jag har fått nåt i såret då det svider nåt så galet mycket. Om jag tar av plåstret så kommer jag antagligen må dåligt igen. Hade jag varit hemma så hade någon annan kunnat gjort det medans jag låg ned. Stackars mamma som inte visste hur det gick för mig när jag svimmade...  Nej ursch nu blir det sängen så mitt huvud kanske vaknar till lite och kroppen får vila.