Detta skrev jag under vårt första år tillsammans denna text (för dem som orkade läsa igenom) var tydligen intressant! Jag tycker själv det är kul att läsa gamla saker man skrivit. Ett år med min fina Jonas! Ett år.. det är helt sjukt för mig. Jag trodde aldrig jag skulle få vara så lycklig med någon. I 7an trodde jag att jag skulle sluta som singel livet ut. Mitt självförtroende var det värst då. Sen i 1an på gymnasiet kom pojken. Pojken som jag bråkat med hela mitt liv. Eller snarare jag fanns inte för han och han var mitt hatobjekt. Vi fann varandra i skidbacken. Jag älskar dig Jonas! Att det skulle bli vi..! helt otroligt. Mina vänner var oroliga att jag skulle bli sviken. Min mamma var jäääättte orolig för hon visste bara att jonas hade varit bråkstake som liten. Ingen såg den Jonas jag såg! Han är den mest underbara pojk jag träffat. Jag litar på han till 100% Jag vågar säga allt till honom. Detta var en text som jag skrev i maj detta år. Många har gillat den så tydligen är den läsvärd. Jag ville bara säga lite tankar o sådant som mobbing, utseende, förhållande och ja allmänt mina tankar. Jag har inte alltid varit den sociala och glada person som jag är nu, i 7an-8an var jag osocial och ja om någon kille pratadade med mig var det i princip bara för att reta mig. De kunde reta mig för mitt hår, min längd, att jag inte sminkade mig. Och visst jag kanske inte var den vackraste tjejen då. Men detta berodde inte på mitt utseende helt, det spelar ingen roll hur man ser ut. Alla är vackra på sitt eget sätt. Men jag gjorde mig ful genom att vara osocial, tråkig och trodde på det som folk sa om mitt utseende. Mina riktiga vänner såg det vackra i mig. De kunde se den fina och spralliga tjej jag egentligen var! I slutet utav 8an började en kille prata med mig, först var han oseriös och skojade bara med mig, men genom detta började en vänskap och ett intresse väckas. Han sa att jag var fin, det spelade ingen roll om han var oseriös eller inte. Detta gjorde att jag såg något i mig som jag aldrig sett förut. Min mamma har alltid sagt att jag är så vacker, men aldrig har jag velat tro på dom orden. Jag vet hur det är att kämpa med finnar, längd och även.. jag har varit smal. Det har jag varit hela livet, men nu har jag äntligen fått normalt hull på kroppen, muskler, fett ja jag är inte undernärd längre, jag är så glad över detta. Iaf tillbaka till det jag pratade om. Det blev inget mellan denna pojk och mig men han lärde mig att börja tycka om mig själv. När jag började göra det i 9an så började folk märka mig! Jag syntes, folk visste vem jag var, dom var inte rädda över att prata med mig. Som jag gråtit mig till söms natt efter natt i så lång tid för att jag ville ha detta. Nu hade jag det. Killar visade intresse. Jag fick ett förhållande som dock inte höll så länge men som betydde mycket, slutet var varken dramatiskt eller något. Det tog bara slut. Sedan började jag vara med massa killar. Och nu menar jag inte att jag låg med dem eller höll på med dem jag bara trivdes bättre med killar. Men man kan inte alltid styra över andras känslor och många misstag skedde. Jag fick ett förhållande igen som även detta varade en kort tid. EFter detta blev det kaos. Känslor hit o dit. Jag mådde riktigt dåligt! Ett tag ville jag bara försvinna. Men en dag när Romme öppnades, första skid-dagen. Då åkte jag med Alla pojkarna men en ny kille var med eller ny och ny. Jag har vetat vem han var sen 4an, och jag har verkligen ogillat honom. Jag har varit rädd för han till och med! Dock hade min syn på honom ändrats sedan Trysilresan i 9an med skolan, Han var riktigt trevlig och sprang runt i bussen och lekte kurragömma. Då gömde han sig under mina ben och där klicka det. Det var något speciellt med pojken det visste jag. Tillbaka till dagen i Romme. Denna nya kille var Jonas Knutsson. Han skojade runt med mig och fick min skype. På kvällen ringde han på skype och vi pratade jätte länge. Vi började smsa och ringa varandra. Han fick mig att glömma det jobbiga som jag varit med om och jag fick ro på något sätt.. Veckan innan julafton åkte Jonas till Sälen med sin familj. Vi saknade varandra som tusan då. Så redan efter en dag fick jag tillåtelse från mamma att åka dit. Det blev underbara dagar. Jag och Jonas var tillsammans nu. Efter detta har vårat förhållande varit stadigt. Eller alla förhållanden har ju sina tvister och baksidor. Något vi båda känner är då: Våran kärlek blir bara starkare och starkare, vi har det nästan bättre nu än vi hade första månaden tillsammans. Jag älskar Jonas på riktigt, inget jag bara säger utan han betyder allt för mig. Vi har nu varit tillsammans i över 4 månader och ja det är inte så långt tycker ni kanske men, att räkna månader behövs inte.. Det är inte tiden som spelar roll, man kan älska någon lika mycket när man bara varit tillsammans 4 månader som ett år. Första månaden kan man inte vara 100% säker att man älskar personen då det kanske inte är rätt person man får lära känna. Jag och Jonas har nog varit ärliga redan från början. Vi berättade hur allt var redan första dagen och inga lögner finns med. Därför har jag vetat nästan hela tiden att jag älskar honom. Nu blev detta en lång text och säkerligen kommer inte många läsa det ens. Jag brukar inte skriva om känslor och hur jag haft det osv då det får mig att må lite sådär. Men detta gör mig ändå lycklig. Alla kan förändras och det är Jag o Jonas bra bevis på. Jag gått från osocial och allmänt tråkig till en trevlig, lycklig och fin tjej. Jonas har varit lite bråkig och ja o han var osams som små. Men han har blivit en helt underbar kille. känner ingen snällare än han är egentligen. SÅ nu ska jag inte skriva mer och tråka ut men ja en förkortad version av .. ja!
